Cry baby

Usch, jag har grinat så mycket de senaste dagarna. När kidsen sagt nåt fint. Eller när jag sett något hemskt på nyheterna. Igår när B hade fixat och hjälpt mig jättemycket med sidor på intranätet på morgonen. När en annan kollega berättade jobbiga saker. När jag fick ett fint mail. Och så nu. We are the world i 2010 års tappning. Botten är nådd. Det är så fint ... ju? Eller?

Multitasking

Det står en snubbe i en skylift utanför vårt pyttelilla fönster och skottar snö. Tackålov för honom. Bra underhållning, säker passering nedanför och jag slipper. Tre i ett.

Stenåldern

Det är OS. Jag är måttligt insatt. Man hör väl folk som pratar om det men jag har knappt sett något själv. Tre morgnar har jag upplysts om svenska guldmedaljer via morgontidningen. Det känns helt sjukt i dessa tider av sms, facebook, twittrar, TV, radio och alla andra kanaler. Men min morgontidning fyller fortfarande ett nyhetssyfte. I like.

Ode till vår Fighter

Det kan inte vara lätt att vara luftvärmepump. Du har gjort en fantastisk insats under den här vintern. Stått trygg och pyst lite då och då medan du letat efter en gnutta värme i svinkylan. Din gräns var nådd. Jag är inte arg på dig. Jag förstår dig. Det var inte det här giget du signade upp för. Det blev inte vad du tänkt dig. Att jobba så hårt i omänskliga temperaturer. Att aldrig ge upp. Någonstans måste man sätta stopp. Sov gott. Vi värmer gladeligen huset på el under tiden du vilar dig. Vi får ta av besparingarna när elräkningen kommer. Men tänk inte på det nu. Vila. Tills servicefolket behagar dyka upp framåt vårkanten.

Another week in paradise

Ensamvecka med kidsen. Det har gått ganska bra. Mamma hjälper mig med att hämta, laga mat, passa barn så att jag kan åka till kören m m. Hon är ovärderlig min mamma. Tror inte att hon vet hur mycket hon underlättar vår vardag.

Ja, just det. Så har det ju snöat också. Egentligen är jag inte den som gnäller. Men enough is enough. Att ta kidsen till dagmamman gåendes eller med buss är inte ett alternativ. Tyvärr. Och att varje morgon gräva fram bilen är sådär ärligt talat. Men men. Jag får nog kläm på det också.

I hissen i Rosenbad fick vi väldigt mycket Harry Potterkänsla härom dagen. Men det verkar vara såhär de har löst det att det är typ tre hus som sitter ihop. Lite kul. Eller?

Bästa avslutningen på veckan, schlagermys med familjen S och deras alldeles underbara små killar. I eftermiddag drar Anders igen. Vi får sällskap av mamma och Siv som kommer på middag. Köttfärsfyllda paprikor blir det. Tack Lina. Ready for another week!

Kroppen minns

Då och då åker jag till KS Neo och pratar med föräldrar som har fått för tidigt födda barn. Berättar om vår erfarenhet och resa med Max, lyssnar på deras berättelser och försöker att stötta lite och prata om arbetet i föreningen. Det är alltid givande, ofta uppskattat och ibland hemskt jobbigt. Jag trycker in koden till Neoavdelningen som hålls stängd och isolerad från omvärldens alla virusar. Svänger in i IVA-korridoren, möts av STOPP-skylten vid handfatet och tvättar händerna noga och länge. Genom ytterligare en stängd dörr sen börjar vandringen i korridoren bort mot intensivvårdssalarna. Ser vår tavla på väggen, får rätta till den lite för att den hänger snett. Nickar lite igenkännande till Dr Marco. Sticker in huvudet till salarna en efter en, presenterar mig och frågar om det finns några föräldrar som vill fika lite med oss. Jag mår bra och det känns ok. Men kroppen minns. Jag hukar mig lite, går lite långsammare, pratar lägre och mer avvaktat. Displayerna med saturationskurvor, kuvöserna, oscillatorernas rytmiska ljud och ett och annt litet knorr från bebisarna. Och lukten. Lukten är det som väcker minnena allra starkast. Undrar lite hur det skulle vara att gå i korridoren hand i hand med min friska femåring?

Tacksam

Jag lastade dieselmonstret full med barnkläder och barnvagn och åkte  ut till hemliga gatan i hemliga förorten. Lämnade av allt hos vänliga människor på skyddat boende för kvinnor och barn. Det kändes väldigt bra. Först för att vår skräpfyllda källade fick några kvadratmeter extra men sen såklart för att det kändes som att sakerna verkligen hamnade på rätt ställe. Jag har det ändå ganska bra. Jag har det väldigt bra. Det är bra att påminna sig själv om det ibland.

Mer om Kvinnojouren på http://www.kvinnojour.com/
(Jag visste inte hur jag skulle illustrera inlägget. Så det blev en gammal bild på mig och Max där jag ser ganska tacksam ut. I alla fall)

Sunksöndag

Jag har så stora ambitioner när jag har en oplanerad söndag att se fram emot. Upp i ottan (well, 07.30 i allafall) och iväg på lekgympa med Lo. Vilket brukar betyda att jag leker och hon surar - jag vet inte varför jag anmäler henne till sånt, hatade det själv när jag var liten. Sen kom vi hem och fikade och sen gick luften totalt ur mig. Anders fixar och grejar, lagar mat, bakar sockerkaka, städar, röjer, tvättar och tar kidsen på skridskoträning och pulkaåkning. Orkar till och med leka katt med Lo. Jag bara lorvar omkring och får just ingenting gjort. Nu har han lagat middag också. Ja, hur ensamstående föräldrar klarar av sin dag fattar jag inte. Som hämnd får jag prova på det snart. Anders ska på kurs i Frankrike och Tyskland. Två veckor. Oh lord.

Mötesmaraton

Torsdag och mötesdag. Enhetsmöte som alltid tenderar att dra ut på tiden. Beredskapsmöte där jag alltid vill säga mer än jag hinner. SACO-möte i flashiga rotundan i Rosenbad om löneförhandlingarna där jag känner att det är mycket prat och lite verklighet. Och friskvårdsmöte med godis. Jag är helt tom i hjärnan efter sådana dagar. Men ibland är det ändå bra att klumpa ihop dem. Fredagen blev i gengäld helt mötesfri. Avslutade veckan med pizza och treaporsvin hemma hos M. Lite punk och politik också. It truly was a good week.

Ny minister

Samling vid "vår" hörna av storrummet för att titta på presskonferensen om Birgitta Ohlsson, vår nya EU-minister. Hon verkar bra och engagerad. Hon pratade lite för länge om sin graviditet men annars gav hon smarta svar. Undrar om hon var nervös innan. Måste vara ganska mäktigt att möta pressen i Bella tillsammans med Statsministern. I guess I'll never really know.

Skridskoprinsessa

Skridskoträning i ishall igår. Vi har insett att Max behöver kunna åka skridskor så vi har börjat öva med honom. Och med "vi" menar jag snälla morbror och andra skridskokunniga vänner. Igår tog vi oss ut i förförorten och fick hjälp med träningen, inomhus eftersom det var askallt ute. (Igen, shit, det räcker nu!) Snälla P, som förmodligen borde få någon typ av tålamodspris åkte fram och tillbaka med två motvilliga killar som tyckte de var bättre att sitta ner på isen och gnälla om fika istället. Lova var inte intresserad alls förrän hon hittade en vit plaststol som hon lät sig bli runtputtad i. Lilla primadonna. Nästa år är det din tur Lovis, då jäklar ska vi anmäla dig till nån typ av skridsko-bootcamp. Kanske i Täby.

Godisfredag

Fredag på Mäster Samuelsgatan 70. N hade bakat asgod sockerkaka till fikat och vi hade fint besök av söta Hugo, världens smartaste unge. Spöade mig lätt i alla spel jag hade i mobiltelefonen. Suck. Det var också Björns sista dag. Han firade genom att bjuda på mängder av choklad. Och se väldigt glad ut. Hur ska det bli på måndag utan Hugo och Björn? Och utan kakor och choklad? Borde jag detoxa kanske? Liksom ta tjuren vid hornen när det ändå är måndag? Det får bli nästa veckas problem. Idag ska jag åka skridskor med Max. Det är -20 grader ute. Jag ska leta rätt på en ishall nu.

Kulvertar

Ett av de coolaste ställena på jobbet är kulvertarna. När vi var på sjukhuset när Max föddes kunde vi ta promenader i deras kulvertar och gömma oss från världen. Bara störda av ett och annat sus när rörposten gick förbi. Kulvertarna under KS är ganska mäktiga, långa korridorer blandade med små gränder i hisnande vinklar. Då och då kom en truck i lite för hög hastighet och vi fick kasta oss upp mot väggen. Jag vet egentligen inte om det var tillåtet att spankulera omkring där men när det var kallt och blåsigt ute var det ett bra alternativ. Idag genade vi i kulverten under regeringskvarteren för att undvika snöstormen på väg till lunch. Restaurangen i Rosenbad serverar riktigt goda pannkakor. Nu ska jag försöka hålla mig vaken fram till 1630. Jag har mitt "Get happy"-te och jag har fått choklad. Så det ska nog gå bra.

Vems mamma jobbar här?

När man har mycket att göra händer det att man glömmer att diska sin kaffekopp. Och samlar till ett helt berg på den utflyttade kollegans skrivbord. Kaffet på jobbet är faktiskt helt odrickbart. Jag får oftast med mig en termosmugg hemifrån, och vi har ju samlat till en Nespressomaskin uppe hos oss. Och lite för ofta köper jag med mig en latte från Espressohouse. Men på AG gillar de tydligen kaffet. Eller kopparna. Eller samlandet.

Alltså, hur tråkig är den här bloggen egentligen? Varför läser ni fortfarande?

Ladies

Igår kom mina ladies över på middag. Fick hjälp av F och A och serverade smaskiga äpplemartinis, goda mackor, torsk med paprika och potatis, goda ostar med Grådask och lite choklad som jag hittade i godisskåpet. (Hade glömt att fixa riktig efterrätt men det funkade) Som vanligt känner jag mig glad och stark med tjejerna. Vi har växt upp tillsammans och några av dem har jag känt sedan jag var 7. Gått i samma skolor. Upplevt samma saker. De är mitt minne och min referens och de påminner mig om vem jag är och vem jag var. Det är så jäkla skönt att ha dem. Är lite trött idag men det var det värt. Imorgon är det måndag och fortfarande pissjanuari. Men det känns, faktiskt, lite bättre nu. KRAM girls, och välkomna till bloggen ...