Då och då åker jag till KS Neo och pratar med föräldrar som har fått för tidigt födda barn. Berättar om vår erfarenhet och resa med Max, lyssnar på deras berättelser och försöker att stötta lite och prata om arbetet i föreningen. Det är alltid givande, ofta uppskattat och ibland hemskt jobbigt. Jag trycker in koden till Neoavdelningen som hålls stängd och isolerad från omvärldens alla virusar. Svänger in i IVA-korridoren, möts av STOPP-skylten vid handfatet och tvättar händerna noga och länge. Genom ytterligare en stängd dörr sen börjar vandringen i korridoren bort mot intensivvårdssalarna. Ser vår tavla på väggen, får rätta till den lite för att den hänger snett. Nickar lite igenkännande till Dr Marco. Sticker in huvudet till salarna en efter en, presenterar mig och frågar om det finns några föräldrar som vill fika lite med oss. Jag mår bra och det känns ok. Men kroppen minns. Jag hukar mig lite, går lite långsammare, pratar lägre och mer avvaktat. Displayerna med saturationskurvor, kuvöserna, oscillatorernas rytmiska ljud och ett och annt litet knorr från bebisarna. Och lukten. Lukten är det som väcker minnena allra starkast. Undrar lite hur det skulle vara att gå i korridoren hand i hand med min friska femåring?
1 kommentar:
Fick ont i hjärtat! Mirre
Skicka en kommentar