En ny tid

Lova kavat kryper i hemliga gången i lekrummet
en sekund efter att vi lämnat henne

Lördag morgon. Vi hänger på IKEA:s lås. Inget nytt. Vi försöker att lämna barnen i lekrummet. Inget nytt. De går glada i hågen iväg utan att se sig om, säger knappt hejdå. Snäll och förtroendefull tjej säger att vi ska komma tillbaka om en timme och att hon ringer om det är något och att vi ska ha det så bra. Barnens ryggar syns inte längre. Jag och A tittar på varandra. A har lite panik i blicken. En timme? På IKEA? Utan kids? Det är som hundår! Vi kommer att få hur mycket som helst gjort OCH hinna fika!

Jag överdriver lite. Men det är skönt att de börjar att bli större. Att de är trygga med varandra och kan kuta iväg i ett lekrum utan mamma och pappa. Jag var inte särskilt kavat när jag var tre, eller ens fem år. Det känns som att vi är på väg ut ut tvåbarnstunneln (tack för ordet Bill). Det gick ganska fort. Och ganska bra. Och även om man kan sakna att ha en bebis så är det många fördelar med större kids också. Vi kanske nöjer oss så. Kanske.