Fan. Det går upp och det går ner. Jobbintensiteten, familjelivet, det sociala. Jag hänger bra med för det mesta. Parerar motgångar och skuttar i framgångar. Jag avgudar min familj. Jag gillar mitt jobb. Jag har ett stort antal vänner som jag beundrar och behöver. Jag skrattar högt flera gånger varje dag tillsammans med kollegor, vänner och mina närmaste. Jag har det bra. Och ändå. Ibland. Önskar jag att jag var starkare än nu. Och att det inte var små pissgrejer som får mig att tvivla på saker. Det är verkligen inte så illa som det kanske låter. Men lite energi på burk hade jag betalat för ibland.Bilden är på min son, tagen när han var ett år.
Han är den starkaste jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar